Intervju: Martin Selin

Intervjun genomfördes i december 2008, alltså innan valberedningen lämnat sitt förslag inför årsmötet.
Namn: Martin Selin
Ålder: 51
Befattning: Ledamot i föreningsstyrelsenCivilt yrke: VD för Netsafe
Relation till DIF: Djurgårdare sen sex års ålder, har tränat ett P93-lag.
År i styrelsen: Sedan 2007

Kan du berätta om vad du har för akademisk, yrkesmässig och sportslig bakgrund, men också vad du har för bakgrund i eller relation till Djurgården?
Jag är djurgårdare sen sex års ålder, blev det när jag fick en Djurgårdströja av min äldre kusin, en sån där klassisk med breda ränder.

Jag har varit egen företagare i princip hela mitt liv, sen jag var 20 år. Hade i 18 år ett företag som importerade kopiatorer, alltså kontorsmaskinsbranschen. Efter det har jag varit egen företagare inom IT-säkerhet, Netsafe, som jag är VD för.

Jag började i Djurgår’n som tränare för ett P93-lag 1998, det var min son som gick på knatteskola. Sen blev det mer och mer, jag var ansvarig för det laget egentligen både som tränare och lagledare, och var väl det fram till ungefär år 2000. Då hade jag sen något år tidigare kommit in i något som hette ungdomsutskottet som var underställt föreningsstyrelsen. Vi jobbade med anläggningsfrågor mycket och vi jobbade också med strukturen av kansliet uppe på Hjorthagen. De hade inte alls den personalstyrka som de har idag, utan när jag började då var det en person som jobbade på kansliet, och idag är de betydligt fler.

2006 bestämde man att ungdomsutskottet skulle integreras, man lyfte upp frågan, det kom på tapeten med satsning på egna ungdomar. Man integrerade ungdomsutskottet, det var jag, Tobbe Althén och Ellinor Persson som valdes in i föreningsstyrelsen, Med facit i hand kan man tycka att det fanns både för- och nackdelar med förändringen. Vi var en bra grupp som bara jobbade med ungdomsfrågor, sen var Tobbe Althén vårt språkrör till föreningsstyrelsen. Som supporter är jag ständig medlem sen 1994 i fotbollen och hockeyn.

Jag har haft årskort de flesta åren som jag kommer ihåg, men på den tiden när vi spelade nere på Krillan då gick jag på hemmamatcherna utan årskort. Starkaste minnet är väl 1985 när vi gick upp i kvalet på Stadion, Teddy Sheringham spelade sin första säsong i Djurgår’n. Tråkigaste var väl när Terror-Tommy kom in och förstörde matchen och den säsongen, och mycket för föreningen. Även om man till viss del kan förstå att någon reagerade. Det var en katastrofal domarinsats från början till slut. Det låg i luften, vi hade inte de här publikvärdarna då. Jag försvarar det inte alls, men det var nästan dömt att det skulle inträffa något dramatiskt i den matchen.

Känner du övriga i styrelsen?
Jag har ju lärt känna dem under de här två åren, och även innan kände jag ju dem genom Djurgår’n, men vi har inte känt varandra privat eller umgåtts .

Varför ville du ta steget till styrelsen?
För det första är det kanske det mest hedrande att få en förfrågan om man vill vara med i Djurgårdens styrelse, om man som jag är gammal djurgårdare. Sen så brinner jag just för ungdomsfrågor. Jag var ju ansvarig i ungdomsskottet för anläggningsanskaffande och för breddfotbollen, det är de sakerna jag brann för då och som jag fortfarande brinner för.

Får du jobba med det du brinner för?
Ja det tycker jag faktiskt, jag känner att jag har haft förtroende från de andra, att de har låtit mig jobba med de bitarna och vi har också presterat tycker jag, inte fullt ut som jag hade hoppats på breddfotbollen, men på anläggningsfrågorna så har det hänt otroligt mycket de sista två åren vilket jag känner mig delaktig i, och är ganska stolt över.

Är det ett optimalt upplägg?
Ja, jag tycker de här områdena är positiva att jobba med och de är framför allt utvecklingsbara sen finns det andra som har andra intresseområden som de vill utveckla.

Hur delaktig är du i styrelsens övriga arbete?
DEFAB är ju den kommersiella biten i föreningen, där ligger all elitverksamhet, alla spelarkontrakt och nästan alla anställningar. Föreningsstyrelsen har ungdoms/breddidrotten, Djurgårdsandan och Klocktornet. 85% av omsättningen ligger i DEFAB och resten i föreningen, men om man säger beslutandemässigt har DEFAB haft väldigt fria händer. Jag tycker kanske att vi skulle ha haft en bättre kommunikation mellan de olika styrelserna.

I föreningsstyrelsen har vi ju haft en väldigt bra grupp sedan september som har fungerat bra och där vi haft väldigt bra diskussioner. Vi kom ju i en situation när Bosse Lundquist hoppade av där vi ställdes inför att antingen fortsätta eller så skulle det bli omval, vi var ju fem stycken då vilket krävdes för att vi skulle vara beslutsmässiga. Om en till hoppade av från föreningsstyrelsen skulle det ha blivit omval och då hade hela styrelsen upplösts, men vi bestämde oss för att vi var valda fram till mars och ville faktiskt fylla upp det förtroende vi hade, vilket jag är glad för. Vi har egentligen inte haft någon större kommunikation med DEFAB utan vår grupp har svetsats samman mer i föreningsstyrelsen.

Fortfarande ingen kommunikation?
Det vi gjorde då var att vi krävde att Lars-Erik Sjöberg skulle bli adjungerad i DEFAB-styrelsens möten för att vi skulle få den informationen som avhandlas på DEFAB:s möten. Så skulle det ha varit redan från början, men det är lätt att vara efterklok.

Hur ser du på en gemensam styrelse?
Det beror på vilka ansvarsområden de har som väljs in i styrelsen.
Bäst vore nog att ha en styrelse kompletterad med olika arbetsgrupper.

Har du haft kontakt med kansliet?
Jag träffar kanslipersonalen på Hjorthagen nästintill en gång i veckan. Mest informellt, mycket telefonsamtal, sen är det alltid vissa mer och vissa mindre, men de på Hjorthagen träffar jag regelbundet.

Klocktornet och DIF-andan har jag också regelbunden kontakt med, det är de enheterna som ligger inom mitt verksamhetsområde. På Valhallavägen är jag ju tre-fyra gånger i månaden så jag träffar de också, Henrik Berggren är väl den jag har mest kontakt med. Jag har mycket möten där, jag är med i en anläggningsgrupp också och vi har möten en gång i månaden.

Vilken kontakt har du med andra supportrar?
Som styrelsemedlem så har man ju två platser på Kungliga läktaren, det ingår i förmånerna. Men jag har kvar årskort på sektion A, så jag sitter väl kanske två tredjedelar på A och en tredjedel på Kungliga. Samtidigt är det roligt att sitta på Kungliga där jag har mina styrelsekompisar och andra vänner. Jag går ofta ner till medlemstältet och tar en bärs före matchen, så jag känner mig nog mer som supporter. Sen har jag åkt på många bortamatcher både med buss och till Turin.

Hur ser du på ditt styrelseuppdrag i ett längre perspektiv?
Egentligen ser jag inte längre än till mars då mitt mandat går ut.

Ur ditt perspektiv enbart?
Som jag sa tidigare, det är en otroligt hedrande förfrågan att få, så jag skulle nog tacka ja, och jag skulle nog göra det mest av skälet att det nog inte finns så många som har det områdesansvar som jag har och jag tror att mycket av det jag jobbar med är ett vägval för föreningen för framtiden, plus det här med ungdomssatsningen. Anläggningsfrågan är ju faktiskt till vissa delar löst nu, men det ligger ju till grund för att man ska kunna ha en bra ungdomssatsning.

Hur bör styrelsen vara sammansatt? Vilken roll ska ordföranden ha?
Om man utgår från att det blir bara en styrelse - kanske en sju-åtta stycken i antal. Jag tycker man ska ha en bredare sportslig kompetens än vad som funnits hittills. Är man åtta stycken tycker jag det är för lite med en person som har det sportsliga ansvaret. Jag tycker naturligtvis att ungdom ska vara representerade av två personer av de åtta. Kanske en som jobbar med anläggning, då både ungdomsanläggningar och elitarenan. Sen tycker jag att det bör vara ett par stycken som jobbar med marknadsbiten, att sälja föreningen och dra in pengar.
Är det någon som har det ansvaret idag?
I föreningsstyrelsen nej, i DEFAB är det Johan Skarborg och Per Bouveng. Sen har ju Bosse (Lundquist) lite av den rollen också. Jag tror att det är för lite egentligen. Vi har ju egentligen haft Tommy Jacobsson och Bosse Lundquist från början, sen har vi haft flera namn historiskt. Valberedningen har ett jätteansvar där att hitta rätt mix.

Ordförandens roll?
Det är viktigt att ha en ordförande som lyssnar och delegerar, som har bägge de egenskaperna. När man har åtta stycken i en styrelse så kan man välja olika områden – om vi tar anläggningar som exempel - så kan den som är ansvarig för anläggningar ha en grupp i sig som träffas utanför själva styrelsen, där den styrelseledamoten rapporterar på styrelsemötet, men så har det inte varit tidigare.

Finns det saker i styrelsearbetet som kan förbättras?
Dels informationen, jag skulle vilja ha ett styrelsearbete där man går igenom, man har en punkt, där alla styrelsemedlemmar går igenom sitt område – ”vad har hänt sen senast” – det kan räcka med 3-5 minuter, att man får rapporter. ”Det här har jag gjort, det här avser jag att göra, vi har haft möte i min grupp och det här kom vi fram till”.

Finns det fler ansvarsområden du vill se i styrelsen?
Djurgårdsandan tycker jag är en oerhört viktig byggsten i vår framtid. Det skulle kunna ligga under ungdom, det skulle också kunna ligga under marknad. Jag tycker det är en viktig bit.

Jobba med utskott eller grupper?
Om jag tar anläggningsgruppen, Ulf H Pettersson, han är den som varit inblandad i elitarenafrågan. Han lägger ner hur mycket tid som helst på det här och är drivande och ser till att vi i anläggningsgruppen för ungdom har möten en gång i månaden och skriver protokoll och gör ett jättejobb. Han och jag, och Johan Werner och Matte Jansson, vi har träffats en gång i månaden och har gjort det nästan ett helt år tillbaka. Väldigt disciplinerat, och även om vi bara har ett avstämningsmöte på en timme så har vi kommit framåt. Sen har vi fått den här utvecklingen då i och med att vi i många år har bearbetat både idrottsnämnden och idrottsförvaltningen och politiker och så, så det har fallit ut alla de här planerna. Det känns som att vi har fått betalt för allt jobb vi har lagt ner.

Ta in medlemmar/supportrar i arbetsgrupper?
Absolut, det tycker jag. Det vore synd att inte utnyttja de resurserna som finns.

Vad gjorde oss så framgångsrika i början av 2000-talet?
Jag tror att det fanns en hunger i hela föreningen efter framgångar. Bosse L kom in, han var hungrig, lyhörd, lyssnade på alla som hade synpunkter. Nya träningsgrepp, Putte som införde ishockeytänket. De spelarförvärv vi gjorde var otroligt lyckosamma – allt från Kim Källström, Adde Johansson, Isaksson, Elmander, Den Ouden, Sören Larsen. Jag säger inte att det är en slump allting, men allting spelade oss rätt i händerna. När vi tappade Touma till Aik fick vi Andreas Johansson.

Sören och Zoran var en bra dynamisk duo. Zoran var då, hoppas han är det fortfarande, oöverträffad i att utveckla unga talanger och få dem att tro på sig själva. Sen får man inte glömma det viktigaste namnet, Stefan Rehn. Hans ankomst lyfte hela laget. Inte bara att vi hade en kille som kunde hålla i bollen på mittfältet, men också bara hans närvaro lyfte hela laget. Det var en massa faktorer som man lyckades formera på rätt sätt.

Vad hände?
Jag tror att vi blev mätta, på samma sätt som vi var hungriga 1999. Vi trodde att vi skulle fortsätta vinna utan att anstränga oss. Hela konceptet att vara steget före, det blev en klyscha utan innehåll. Jag tror att det var några felvärvningar. Jag tror att Putte Carlsson är en person som gillar nya utmaningar, och jag tror att om han skulle komma in nu skulle han kunna tillföra mycket positivt, han har ingen låst bild av hur det ska se ut i fotbollsvärlden.

Det var ett otroligt misstag när Jonevret försvann, att man tog in Grönhagen, istället för att överlåta det åt Rehn och Sandberg. Det måste ha varit en riktig käftsmäll på Rehn. Grönis stod för det traditionella gamla, inte att man skulle bygga vidare. Man ser ju nu hur Rehn utvecklats i Göteborg, som jag ser det var han på väg att utvecklas enormt i Djurgår’n.

Är Djurgården organiserat på ett bra sätt idag (december 2008)?
Just nu är den nya organisationen inte färdig så jag vet inte. Bland annat i ungdomssatsningen är jag en förespråkare för att ha en väldigt stor bredd i botten. Jag vet själv av egen erfarenhet att många spelare kommer fram först i äldre åldrar. Det är väldigt tragiskt om någon bortsorteras när de är 11-12 år för att de inte håller måttet, och då slutar spela fotboll eller går till ett annat lag och blommar ut sen.

Ser du någon risk med hopslagningen av styrelserna?
Jag tycker det är viktigt att det finns en annan öppenhet i den nya styrelsen än vad som funnits mellan styrelserna, så jag ser nog mer möjligheter än risker.

Hur bör vi rekrytera personal?
På ungdom anser jag inte att det behövs flera i antal. Det viktigaste tycker jag är att man har någonstans att vara (träningsytor), man har börjat lite i fel ände och anställt fler personer. Men som det ser ut nu är vi på väg att få fler anläggningar. Här är det lite så att de bästa tränarna inte vill jobba med barn, men det borde man kunna vända på, kanske genom att avlöna dem bättre och höja statusen. Man ska komma in och utveckla teknikkunnandet mellan 7-11 år.

Hur har arbetet rapporterats till styrelserna?
Henrik Berggren till exempel, han är ju med på de flesta styrelsemöten och drar siffror, så ekonomiska rapporter tycker jag funkar bra. På marknadssidan finns det mer att göra genom att utnyttja styrelsemedlemmarnas nätverk på ett bättre sätt. Jenny (Furtenbach) är oerhört ambitiös och driven, men hon borde få bli involverad i att utnyttja styrelserna, hon kanske gör det i DEFAB, det vet jag inte.

Vad är din helhetssyn på DIF:s ekonomi och ekonomiska utveckling?
Jag är oroad för framtiden, det är massa faktorer som spelar in. Det är lågkunjunktur, det är sviktande publiksiffror, det är partners som drar åt svångremmen. Publikbråken är en faktor som har gjort att företag drar sig för att stoppa in pengar i en enskild storstadsklubb.

Vilka är de viktigaste utgifterna och intäkterna?
Jag tror man måste öka publiksnittet, det är liksom basen. Folk drar folk. Man måste utnyttja försäljningen runtomkring matcherna. Man måste jobba upp fler samarbetspartners, sponsorer, antingen tillsammans med våra andra storstadsklubbar för att hitta en ny marknad, men också att jobba via Djurgårdsandan. Det vill folk förknippas med, inte med eventuella oroligheter på läktarna. Djurgårdsandan tror jag är en enormt bra spjutspets. Folk blir lyriska när de hör vad Djurgårdsandan gör.

Hur kan DIF förbättra ekonomin?
Publiken är stommen, och olika evenemang i samband med matcherna. Det har varit lyckat med tälten och så men det skulle kunna göras ännu bättre och dra in mer pengar.
Egen anläggningsdrift, både elit- och ungdom. I ungdomsfrågor kan man utan speciellt höga motkrav, få in pengar. Folk ser det som inte lika kommersiellt, då blir det lättare att gå in med pengar.

Vilket inflytande kan man ge upp om någon går in pengar?Bör 51%-regeln finnas kvar?
Först måste man göra en grundlig konsekvensanalys av vad det innebär för DIF. Man kan inte införa den från A-laget ner till knattelagen. Men jag tror det är oundvikligt att vi kommer gå igenom den här 51%-regeln, det är bara en tidsfråga. Frågan är bara hur mycket man kan gardera sig mot det inflytande en ägare får. Varumärket ägs ju till exempel av DIF-alliansen. Vi måste kunna eliminera att någon tar föreningen och flyttar den till Växjö, som i NHL. Stoppar man in pengar vill man också ha makt. Är det en ägare som är riktig Djurgårdare? Eller är det som Anschutz som kanske inte ens kan stava till Hammarby eller Djurgår’n? Men hur definierar man det?

Hur står vi oss i en marknadsjämförelse med andra storklubbar?
Vi ligger ganska långt efter de andra i förhållande till det underlag vi har. Det är kopplat till arenadrift, när vi väl har drift av en egen arena tror jag det kommer att underlätta väldigt mycket att dra in sponsorer och öka evenemangsintäkterna. Sen tycker jag vi har en kommun som motarbetar oss i mycket, jämfört med hur städerna ute i landet hanterar sina klubbar. Om Djurgården ligger 40 millar back som Helsingborg skulle inte Stockholms stad gå in som Helsingborgs kommun gjorde. Eller om man tittar hur Kalmar och Borås ställer upp, egentligen alla lag utom Stockholmslagen, där ser kommunen ett värde i att ha ett lag.
De politiker som finns idag, även om de säger att de värnar om klubbarna, så gör de inte det i Stockholm. Medan i Helsingborg så har de en kommunstyrelse som uppskattar att ha ett lag som ligger i topp i Sverige. Det här är något vi behöver fundera över, hur vi skall jobba mot/med politikerna, vem gör det och har vi den kompetensen?

Marknadsföringen av Djurgården?
Jag tror att om man ska satsa på företag som är Stockholmsanknutna så ska man göra något tillsammans med Aik och Hammarby. Företagen är för rädda för att satsa på en enskild klubb.
Jag tror också att man skall öka fokus på att marknadsföra DIF-andan samt ungdomsfotbollen.

Hur har arbetet med arenafrågan skötts?
För att vi ska vara ett konkurrenskraftigt lag även riksmässigt så måste vi lösa de här frågorna. Det har inte hänt tillräckligt mycket de senaste åren.

Vad är det som har gjort att så många valt att gå på fotboll?
Dels så har det gått i cykler under hela 1900-talet, så vi är uppe i en sväng som är på väg neråt. I Stockholm kan publiknergången bero på att Stockholmslagen inte låg högt upp 2008, det kanske är den största orsaken. Sen har alla tre Stockholmslagen spelat erbarmlig fotboll, tyvärr även Djurgården. Några matcher där tidigt på våren kände jag under korta perioder ”det här ser riktigt bra ut”, men annars var det dåligt.

Sen är det så att folk drar folk. Får man in några nyförvärv så kommer det locka folk. Folk vill betala för en bra produkt, man vill inte pröjsa 200 spänn för att se en match och känna att man fått dålig valuta för pengarna, då stannar man hellre hemma framför TV:n. Bortfallet i DIF har nog mycket berott på den här turbulensen som varit i föreningen. Jag tror det går att göra fler medlemskampanjer, kanske koppla samman med Djurgårdsandan. Vi har egentligen ingen marknadsföring i ytterområdena.

Vad är din bild av positiv läktarluktur?
En av de häftigaste matcherna jag varit på var när vi spelade mot Utrecht hemma. Det var så grymt tryck, det var nästan så att vi lyckades sjunga fram laget till att gå vidare. Det kändes som att de bars fram av publiken. Alla var ju nästan i extas när det började gå åt vårt håll, och då var vi ändå på Råsunda.

Jag tycker positiv läktarkultur är när Djurgårdsfamiljen träffas på Stadion och träffas över alla generationer. Glädje att se fram emot en match med allting runt omkring, att ha någon behållning av matchen när man går därifrån oavsett resultatet. Kanske ha med sig en antagonist på läktaren utan att han blir skrämd. Att inte verbalt sänka en egen spelare, det tycker jag är helt förkastligt. Att kalla egna spelare för ”cp” och ”idioter” vilket faktiskt förekommer bland en del så kallade supportrar, det tror jag skrämmer bort folk. Supporter betyder ju stödjare och det tycker jag man ska vara i alla lägen.

- Pyroteknik?
Organiserat – gärna. Man kan göra det häftigt om man vet att man tänkt på allergiker och så. Jag tror inte att man ska tillåta det uppe på läktaren på grund av risken att det antänder någon eller att det blir rökutveckling.

- Ståplats?
Ja, definitivt. Det är där mycket av supporterkulturen odlas.- Huliganlagen?Jag kan inte säga att jag har någon uppfattning, jag kan för lite om det. Man måste göra en konsekvensanalys. Jag var ju publikvärd på Södra under Hammarbyderbyt och var oerhört positivt överraskad av hur många trevliga supportrar som stod på ståplats, och hur många tjejer som faktiskt var där. Sen var det en del som rökte och en del som druckit en del innan men det var en väldigt trevlig stämning.

- Avstängningar?
Jag vet för lite egentligen. Men jag vet att många av de här killarna som har blivit avstängda har skrivit kontrakt med Djurgårdsandan, det tycker jag är en jättebra idé. Många av dem har faktiskt kommit tillrätta i Djurgården. Man kanske har någon typ av fadder i föreningen eller bland äldre supportrar. Men om det blir felriktade insatser, då kan det få katastrofala följder för den som blir utsatt.

Relationen mellan DIF och supportrarna?
Om du hade frågat mig för tre år sen hade jag definitivt tyckt den var bra, med medlemsmöten och alla som ville fick komma till tals. På något sätt har det blivit en spricka, idag tycker jag inte att det fungerar bra. Jag tror att det skulle vara bra att umgås mer med supportrar, egentligen är det så enkelt som att gå ner en halvtimme till medlemstältet och prata med folk. Många kommer fram med synpunkter, och alla som kommer fram har synpunkter som är för Djurgårdens bästa. Men tyvärr är det inte så många som gör det.

Hur bör publiken bemött på en fotbollsmatch?
Som kunder och som allierade med de som står där som värdar. Man har betalt för att underhållas och ha en trevlig tid tillsammans på arenan. Man ska behandlas med respekt. Sen är det så att det finns vissa regler som man ska följa. Men jag kan tycka att det blir larvigt när vissa vakter säger till om någon står 10 centimeter in i gången. Sådant skadar mer än det hjälper.
Fungerar det så som det borde fungera?
Det kan bli bättre om man säger så.

Är vi trygga när vi går på fotboll?
Jag tror alla är trygga när vi går på Stockholms stadion. Jag har aldrig känt mig rädd när jag går på fotboll, varken hemma- eller bortamatcher, inte ens på Råsunda. Men samtidigt finns det bevisligen de som gått med sina barn som aldrig vill gå igen, som har råkat ut för otrevliga saker och sånt är oerhört viktigt att vara lyhörd för och arbeta mot.

Den sportsliga organisationen?
Klart är ju att Göran Aral ska ha det sportsliga ansvaret. Vi i föreningsstyrelsen har inte alls varit involverade i arbetet med den nya organisationen.

Hur tycker du att DIF bör spela fotboll och vem ska ha ansvar för den sportsliga modellen?
Jag tycker vi ska spela 4-3-3 i bas men med möjlighet till förändringar. Vi måste ha en flexibilitet för att anpassa oss efter motståndarna, och det trodde jag vi skulle ha 2008, för det sa Siggi och Pålle. Men det blev otroligt mycket tjonga upp bollen. Minst en eller två i styrelsen bör tillsammans med Aral och tränarna vara ense om ”så här ska vi spela” så att alla vet sina roller.

Hur bör vi jobba med talangutveckling?
Det känns som att det är på rätt väg med individuella tränare och åldersgruppsansvariga som har högre utbildning och som är bra ledare. Jag tror att det kommer synas i PSM, vi har många bra spelare i vår 93-grupp. Tipselit försvinner några spelare från som är överåriga. Både tipselit och PSM underpresterade rejält förra året, kanske speciellt de spelare som var värvade från små orter som man trodde skulle växa automatiskt när de kom till Djurgår’n, vilket de inte gjorde, snarare tvärtorm. Det är en fråga som vi måste analysera, varför underutvecklas spelare som kommer till Djurgår’n? Där tror jag att Zoran var viktig, han kunde se detaljer på spelare och utveckla. Jag hoppas att det var så i alla fall eftersom han är tillbaka nu. Vi har tappat många ungdomsspelare som vi tar hit, avlönar, ger kontrakt och så får de en negativ utveckling. Vi kan inte jobba så. Många mår inte bra socialt, de tappar tryggheten som är så viktig att man har.

Hur funkar samarbetet med andra klubbar?
När jag började i ungdomsutskottet så hade vi nätverksföreningar, men vi avvecklade det för att det inte gav någonting. Vi sålde in det genom att de fick vara med på utbildningar och fick föreläsningar, men vi fick nästan ingenting tillbaka. När de hade en bra spelare så ville de behålla honom. Jag tror mer på att ha det som det är nu, att man har kontakter med klubbar ute i landet och att man tipsar varandra. Nu har vi ett officiellt samarbete med Vasalund, de har en egen verksamhet och har flera spelare med Djurgårdsförflutet. De som växer ur Tipselit nu vill till Vasalund, men jag tror personligen att det är bättre att gå till en klubb längre ner. Jag har inte varit inblandad i samarbetet med Vasalund själv, utan det är nog Aral och Bosse Lundquist främst.

Vad står DIF för?
Förutom världens vackraste varumärke då? Ett fint uttryck är ”Djurgårdsfamlijen” – man är en familj. Oavsett om det handlar om fotboll eller hockey, det tror jag inte någon av de andra klubbarna i Stockholm eller i övrigt kan stoltsera med.
Lever vi upp till det idag?
Nej, och en anledning är den spricka som uppstod mellan hockeyn och fotbollen som är väldigt olycklig för föreningen. När jag började jobba i Djurgården 1998 var mitt mål att alla som kommer i kontakt med DIF ska få en positiv bild av oss, oavsett om det är supportrar, motståndarsupportrar, domare, spelare, föräldrar. Så nära som 100 procent som möjligt. Där finns det mycket att göra.

Vad är DIF riktigt bra på just nu och vad behöver vi förbättra?
Vi har ett väldigt starkt varumärke som fortfarande för gemene man står väldigt högt som något positivt. Men vi måste väldigt snart gå till botten med de problem vi har och satsa på att bygga upp en bra image. Jag kan inte säga att något är väldigt bra just nu.

Vad tycker vi om Gnaget?
Man är aldrig så glad som när man vunnit över Gnaget och aldrig så ledsen som när man torskat. Det finns en hatkärlek där. Det skulle vara rätt kul om de gick upp i elitserien.

Här kan du läsa en längre version av denna intervju (PDF).